Ignatiansk spiritualitet – Läs mer

av Fredrik Heiding S.J.

Vad är ignatiansk spiritualitet?

Ignatiansk spiritualitet innebär det sätt att leva som följer ur utförandet av de andliga övningar som Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola (1491–1556), utformade. Denna andlighet har en rad olika karakteristika, dess rikedom och mångsidighet låter sig inte sammanfattas så lätt. Koncisa redogörelser må låta tilltalande för stunden, men blir lätt urvattnade. Kvintessensen att söka och finna Gud i alla ting exempelvis, säger en del, men är samtidigt inte specifik nog. Varje kort definition riskerar således att bortse från den mångfald begreppet rymmer. Just denna mångsidighet är på samma gång ett karakteristikum för ignatiansk spiritualitet, den kännetecknas nämligen av att vara flexibel, anpassningsbar och i viss mån allmängiltig. Vissa experter på området går till och med så långt som att hävda att ignatiansk andlighet egentligen saknar absolut särskiljande och utmärkande drag – förutom möjligtvis den särskilda betoningen på vardagen; varje människas unika kallelse, att göra val, och tonvikten på handling och tjänst. Dess normer och principer gäller snarare för alla kristna. Med dessa förutsättningar i minnet skall jag här ge en kortfattad introduktion till ignatiansk spiritualitet.

En kristen spiritualitet

Först och främst behöver vi slå fast att ignatiansk spiritualitet är en kristen dito. Kristen andlighet är i sin tur inte heller så lätt att fånga in i en definition. De amerikanska teologerna Cunningham och Egan har dock i boken Christian Spirituality gjort ett försök och hävdar att: ”Kristen spiritualitet är det levande mötet med Jesus Kristus i Anden.” De sammanfattar sedan vad kristen andlighet innebär i följande sex punkter. 1) Ett sätt att leva inriktat mot ett bestämt mål, med en medvetenhet om att det rör sig om en process som kräver tålamod och tid. Kristen spiritualitet berör livet i sin helhet och utgör därmed inte en avgränsad sektor så som ett fritidsintresse bland andra. Den kretsar inte heller endast kring den för bönen avsatta tiden utan bryr sig om alla livets sidor. 2) Att vara en lärjunge som följer Kristus. Kristen spiritualitet utgår m.a.o. från en personlig relation. 3) Kallelsen att vara Jesu lärjunge är en kallelse till en kyrklig gemenskap. Varje individualistiskt orienterad andlighet är främmande för kristen mystik. 4) Eukaristins sakrament är denna kyrkliga gemenskaps källa och centrum. 5) Bönen sker i den helige Ande. Kristen bön är trinitarisk, den riktar sig till Fadern, genom Sonen, i Anden. 6) Äkta kristen andlighet är utåtriktad och leder till ett socialt engagemang då den är öppen för alla, i synnerhet de marginaliserade (jfr Matteusevangeliet 25).

Kristen andlighet uppträder i olika skepnader, var och en med en viss accent och tolkning av nämnda sex punkter. Benediktinsk, cisterciensisk, dominikansk, franciskansk, karmelitisk och ignatiansk spiritualitet hör till de mest framträdande inom den katolska kyrkan. Den ortodoxa, anglikanska, lutherska, protestantiska och metodistiska traditionen har också sina andliga skolor. Tidskriften The Way ägnade ett helt nummer åt frågan om ignatiansk spiritualitet i ekumeniska sammanhang.

Ignatiansk andlighet, spiritualitet och mystik

”Ignatiansk andlighet” och ”ignatiansk spiritualitet” är i praktiken varandras synonymer. ”Andlighet” för tanken såväl till den helige Ande som till den fysiska andningen. Den helige Ande, som bland annat meddelar sig genom den fysiska andningen är central i all andlighet, så även för den ignatianska. Ordet spiritualitet har samma konnotation (märk svenskans ”inspiration” och ”respiration” respektive engelskans ”Holy Spirit” och latinets ”Spíritus Sanctus”).

Även om det inte är så vanligt är det för övrigt fullt möjligt att tala om ignatiansk mystik. Mystik i sin tur kommer från det grekiska ordet myein [μυειν], som betyder att sluta ögonen eller munnen. Mystikern sluter ögon för att se det fördolda och sluter munnen för att lyssna till hemligheten, mysteriet. Ignatiansk mystik är en fullt gångbar term i den mån vi associerar till jordnära och för alla människor tillgängliga erfarenheter. Ordet mystik har dock en tendens att stå för extraordinära och exceptionella företeelser och erfarenheter. Sådana erfarenheter skall tas på allvar, men betraktas inte som oumbärliga i ignatianska kretsar.

Förhållandet mellan ignatiansk spiritualitet och de andliga övningarna

Ignatiansk spiritualitet skulle, som sagt, kunna definieras som det sätt att leva som följer ur utförandet av de andliga övningarna. Ignatiansk spiritualitet är därmed ett mer omfattande begrepp än de andliga övningarna. Andligheten syftar på en människas liv i dess helhet och hennes relation till Kristus i vardagens alla tänkbara sammanhang, medan övningarna i första hand avser de olika former av bön som Ignatius utformat i boken Andliga övningar. För att återknyta till Cunninghams och Egans sex punkter för kristen spiritualitet, kan vi säga att andliga övningar motsvarar den femte punkten (bön), medan ignatiansk spiritualitet berör samtliga punkter (sättet att leva, att följa Kristus, kallelsen till gemenskap, eukaristin, bönen, det sociala engagemanget).

Rent konkret kan det se ut så att en människa vid vissa tidpunkter på dagen mediterar och reflekterar enligt ignatianska metoder (andliga övningar) och ägnar sig åt något under den resterande delen av dagen. Bönen speglar och fördjupar det som händer under dagen. I idealfallet flyter den specifika bönen och aktiviteterna in i varandra. Här har vi något som kan betraktas som allmängods i kristen andlighet, men som möjligtvis betonas särskilt starkt inom just ignatiansk spiritualitet, nämligen att samtidigt vara kontemplativ i handling (simul in actione contemplativus). Det var Ignatius medbroder Jerónimo Nadal (1507–1580) som formulerade tanken om kontemplativ i handling. Nadal tolkade evangeliet om Marta och Maria (Lukas 10:38–42) på det sättet att de båda systrarnas hållning vid Jesu besök hos dem kunde kombineras. Slutmålet är att handling och bön skall bli ett.

Vad är andliga övningar?

Ignatiansk spiritualitet har sitt ursprung i den spanske mystikern Ignatius av Loyola (1491–1556). Hans fascinerande liv finns återberättat i självbiografin Pilgrimens berättelse. För den som vill lära känna honom bättre kan även Laura Petris Ignatius av Loyola: En bok om att hjälpa själar rekommenderas. De första jesuiterna av John O’Malley är dessutom synnerligen läsvärd. År 1548, drygt 25 år efter det att han gjorde sina första djupa erfarenheter av Gud, kom den helige Ignatius ut med boken Andliga övningar. Boken är i första hand till för andliga vägledare, men kan även vara till glädje för den som själv övar sig. Den som gör övningarna bör dock ha en kompetent andlig vägledare vid sin sida. Boken Andliga övningar är ett resultat dels av Ignatius egna erfarenheter av meditation och kontemplation, dels av sina erfarenheter som andlig vägledare. Tankegångarna i boken bygger även på andra mystiker och teologer såsom Origenes (185–254), Johannes Cassianus (ca 360–435), Bernhard av Clairvaux (1090–1153), Petrus Lombardus (1095–1160), Franciskus av Assisi (1181–1226) Thomas av Aquino (1225–1274), Ludolf av Sachsen (d. 1378), Thomas à Kempis (ca 1379–1471) och García Jiménez de Cisneros (1455–1510).

De andliga övningarna går ut på att se sitt eget liv i ljuset av Jesu Kristi liv, lidande, död och uppståndelse med hjälp av olika former av bön. De syftar till att göra människan till en fri person genom att bekämpa det onda och komma underfund med Guds vilja med ens liv. Ignatius själv definierar saken på följande sätt: ”namnet ’andliga övningar’ avser varje sätt att rannsaka sitt samvete, att meditera, att kontemplera, att be högt respektive tyst i sitt inre, likaså andra andliga förehavanden som kommer att beskrivas längre fram. Ty liksom att promenera, vandra och springa är kroppsliga övningar, så är andliga övningar en benämning på varje sätt att förbereda och rusta själen för att frigöra sig från alla oordnade böjelser och, efter att ha frigjort sig från dem, att söka och finna den gudomliga viljan med det egna livets inriktning mot själens frälsning” (Andliga övningar 1). Grundtanken är att människan behöver överge sin självupptagenhet och istället bli upptagen av Gud. Allt som hindrar henne från att gå i Jesu fotspår skall avlägsnas. Följdriktigt definierar den helige Ignatius övningarna på ett annat ställe (Andliga övningar 21) enligt följande: ”Andliga övningar för att övervinna sig själv och ordna sitt liv, utan att låta sig styras av någon enda oordnad böjelse.” Den inre friheten skapar utrymme för en lyhördhet för Kristi alldeles unika kallelse och vilja med var och en.

Övningarna är inriktade på ett konkret och personligt ställningstagande till olika handlingsalternativ. Min relation till mina medmänniskor, till en kyrklig gemenskap och till Gud, liksom allt det som finns i mitt inre, kan betraktas som ett drama. Detta drama, vars handling skapas här och nu, har sin klimax i alla de beslut jag står inför, stora som små. Hur skall jag gestalta mitt liv? Vem vill jag vara för mina medmänniskor? Vad är Guds vilja med mig? Andliga övningar handlar om att skilja mellan gott och ont, mellan konstruktiva och destruktiva krafter, mellan ljus och mörker. Ignatius syn på människan utgår från att hon är kapabel att samverka med Gud och är fri att med den helige Andes hjälp fatta beslut.

Reträtten i den ursprungliga och fulla versionen omfattar 30 dagar i stillhet och tystnad. Månaden som reträtten tar i anspråk är indelad i fyra olika veckor, som var och en har ett bestämt tema. I inledningen till övningarna går man igenom skapelsen och människans roll i den. Den första veckan handlar om änglarnas, de första människornas och vars och ens synd. Syftet är att den som övar sig ska bli medveten om syndens avskyvärda karaktär och oerhörda konsekvenser. Människan skall avvisa den onde anden och dennes uppmaningar till synd. Även om synden helt klart står i förgrunden under den första veckan är målet att den som övar sig ska erfara Guds nåd och barmhärtighet. Ingen vinner på att gräva ner sig i sina egna tillkortakommanden. Guds gränslösa kärlek och förlåtelse når människosläktet i allmänhet och mig i synnerhet.

Den andra veckan ställer Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, i centrum. Kontemplationerna handlar om Sonen, det eviga Ordet som blir människa i Jesus från Nasaret. Människan Jesus är en fullkomlig avbild av Gud. Därför leder kontemplationerna av den historiske Jesus från Nasaret till gudomspersonen Kristus. Övningarna som inriktar sig på den historiske Jesus öppnar dörren till mysteriet Gud och till frälsningens mysterium. Syftet är att i sitt hjärta förstå vidden och bredden av vem Jesus Kristus egentligen är. Denne Jesus kallar mig till något och det är min uppgift att bestämma mig för om jag vill följa med. Övningarna kommer in i en fas där det gäller att välja, att fatta beslut om utformningen av livet. I idealfallet kommer en förening av Guds vilja och min vilja till stånd i valet (Andliga övningar 170–189). Guds vilja och min vilja möts i den specifika livsform och de konkreta handlingar som valet utmynnar i. Kontemplationen av den historiske Jesus från Nasaret formar min egen historia som mänsklig person.

I och med den tredje veckan tar dramat en ny vändning. Jesu lidande och död är temat för denna fas. Den tredje veckan vill väcka en känsla av medlidande med Kristus. En vanlig reaktion är annars att Jesu lidande uppfattas som så avskräckande och hemskt, att vi blundar och helst distanserar oss från det. Men trots att lidandet är obehagligt och verkar frånstötande, bör det fylla mig med empati.

Den fjärde veckan har som mål att den som övar sig skall förenas med den uppståndne Kristus. Under den andra och tredje veckan har jag betraktat mitt eget liv utifrån Jesu liv, lidande och död. Den historiske människan Jesus från Nasaret stod i centrum. Nu går jag vidare och kontemplerar hur den uppståndne Kristus lever i mig. Den helige Paulus formulerar denna tanke i brevet till de kristna i Galatien: ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” (Galaterbrevet 2:20) Den fjärde veckan vill väcka sann glädje över Kristi uppståndelse.

Få har tid och möjlighet att avsätta en hel månad i ett sträck och gör därför retreater under en vecka eller över ett veckoslut på någon kursgård. Det är även populärt med ”andliga övningar i vardagen”, som kan ta upp till ett år att genomföra. Av detta och andra skäl kan det vara lämpligt att tala om dramats fyra ”akter”, i stället för fyra ”veckor”.

Några aspekter beträffande de andliga övningarnas teologi

Ignatius gudsbild kännetecknas först och främst av Gud som Skaparen, en skapare som är involverad i världen och som det går att erfara. I motsats till en deistisk gudsuppfattning, enligt vilken skaparen av universum satt igång maskineriet för att sedan dra sig tillbaka, trodde Ignatius på en levande och personlig Skapare. Gud, Skaparen, engagerar sig fortlöpande i sin skapelse. Vi människor har att uppfatta oss som skapade varelser i radikalt beroende av Skaparen som är närvarande i vår värld. Ignatius såg detta som en synnerligen dynamisk och levande relation.

Ignatiansk spiritualitet vilar på en teologi där Guds människoblivande i Jesus Kristus spelar en helt avgörande roll och där människan är kallad till att bli gudomlig. Detta präglar sedan synen på synd, nåd och frälsning; synen på Jesus Kristus; synen på kyrkan etc. Vidare präglas ignatiansk spiritualitet starkt av tron på den treenige Guden. Vid floden Cardoner i staden Manresa nordväst om Barcelona gjorde Ignatius flera erfarenheter av treenigheten. Dessa erfarenheter ligger till grund för de andliga övningarna. Den som övar sig skall till exempel kontemplera hur de tre gudomspersonerna bestämmer sig för att rädda människosläktet, genom att låta en av dem bli människa. Ignatius uppmanar dessutom den som övar sig att föra samtal med de tre gudomspersonerna, var och en för sig. Andliga övningar som helhet betraktat är en rörelse från Fadern, genom Sonen, i Anden, som frälser världen. Övningarna avslutas sedan med Sonens himmelsfärd till Fadern.

När det gäller synen på Jesus Kristus följer Ignatius den uppfattning som formulerades vid konciliet i Kalcedon år 451, nämligen att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. Vi måste alltså samtidigt hålla fast vid både Jesu mänskliga och gudomliga natur om vi vill förstå ignatiansk andlighet. Ignatius teologi byggde i viss utsträckning på paulinsk teologi, i så motto att allt det goda skapas i Kristus och har Kristus som sitt mål (Kolosserbrevet 1:15–20; Efesierbrevet 1:3–14). Präglad av medeltidens betoning på den mänsklige Jesus (jämför Franciskus av Assisi och de olika tiggarordnarna) var Ignatius mån om att framhäva den historiske Jesus och hans konkreta, mänskliga jordeliv.

Andlig vägledning och samtal om andliga ting

Andlig vägledning (engelska: spiritual direction) i strikt bemärkelse avser den orientering som den andlige vägledaren ger den som övar sig. Den ges i allmänhet i enrum, men kan i vissa fall förekomma i grupper. I en vidare bemärkelse står även ”andlig vägledning” i vissa kretsar för samtal som personer för med varandra i syfte att utbyta andliga erfarenheter och gemensamt lära känna Kristus bättre. Sådana samtal kan dock förslagsvis kallas ”andliga samtal” (engelska: spiritual conversations).

En snäv definition av ”andlig vägledning” har två fördelar. Dels markerar den att det krävs en viss kompetens för att vara en andlig vägledare, dels slår den på ett tydligare sätt vakt om vilka huvudrollsinnehavarna är i de andliga övningarna. På angränsande områden, såsom själavård och psykoterapi, är kompetenskrav en självklarhet. Det vore önskvärt med liknande kompetenskrav för andlig vägledning. Andliga samtal kan vem som helst föra, andlig vägledning däremot kräver särskild kompetens. Utan att gå in i detaljer är det här på sin plats att hänvisa till Wilfrid Stinissen, som i sin bok Andens terapi slår fast att en andlig vägledare behöver tre kvaliteter: gott omdöme, erfarenhet och lärdom.

Ignatius är noga med att påpeka att huvudrollsinnehavarna i dramat är Gud och den som övar sig, den andlige vägledarens uppgift är att stå vid sidan om och underlätta kommunikationen mellan dem. Vägledaren skall visserligen ge direktiv (engelska: direct) men skall samtidigt ”inte ta parti för eller luta åt den ena eller den andra sidan. Snarare skall han befinna sig i mitten, som en våg i jämviktsläge, och låta Skaparen handla direkt med sin skapade varelse, och den skapade varelsen med sin Skapare och Herre” (Andliga övningar 15). Just denna direkta kommunikation mellan Skapare och de skapade varelserna, den omedelbara erfarenheten av Gud, var något som den tyske jesuiten Karl Rahner (1904–1984) såg som en oerhört väsentlig aspekt i ignatiansk spiritualitet.

Några typiska drag i ignatiansk spiritualitet

Ignatiansk spiritualitet är, som sagt, mångsidig. Under årens lopp har olika tänkare framhävt olika aspekter för att avgöra dess profil. Den franske jesuiten Joseph de Guibert tog fasta på insatsen för andra människor, ignatiansk andlighet blev för honom därför ”en tjänandets mystik”. Meningen med en människas liv är att tjäna Gud, vilket Ignatius formulerade på följande sätt: ”Människan är skapad till att lovprisa, vörda och tjäna Gud, vår Herre, och därigenom rädda sin själ” (Andliga övningar 23). Från den tyske jesuiten Karl Rahners många betraktelser i ämnet förtjänar ignatiansk spiritualitet som ”världstillvändhet” (tyska: Weltfreudigkeit) att lyftas fram. Glädjen över Kristi uppståndelse är samtidigt en glädje över att leva och verka i denna värld.

Den under många år i Sverige verksamme jesuiten Erwin Bischofberger betonade tre dimensioner när han jämförde Mäster Eckhart (1260–1327) med Ignatius av Loyola: ”Den [ignatianska spiritualiteten] handlar om den enskildes kallelse och omvändelse, om att tjäna Gud i Jesus Kristus mitt i världen och om att göra det inom den konkreta kyrkans ram.” De amerikanska jesuiterna William Barry och Robert Doherty har valt att kalla ignatiansk mystik för a spirituality of tensions (ungefär: en andlighet präglad av spänningsförhållanden). Förhållandena rör exempelvis relationen mellan bön och aktivitet, liksom tilliten till Gud å den ena sidan och den egna förmågan å den andra.

Nämnda klassificeringar utesluter naturligtvis inte varandra utan skall ses som kompletterande försök att fånga in ett komplext fenomen. Avslutningsvis kan sägas att den ignatianska spiritualiteten kännetecknas av en realistisk syn på världen, på vad någon kallat kärlek till verkligheten.  En sådan kärlek till verkligheten innebär dock inte en torr och fadd tillvaro. Livet med de andliga övningarna är tvärtom som en färgfilm, i jämförelse med den svartvita film som livet annars kan framstå som.

Fredrik Heiding S.J.

Detta är en lätt bearbetad version av en artikel införd i tidskriften Polanco nr 2/ 2005

Litteratur

Ignatius av Loyola, Pilgrimens berättelse, Artos, 2011; 2:a uppl. 2013.

Ignatius av Loyola, Andliga övningar och tio brev, Artos, 2005; 2:a uppl. 2015.

Barry, William A., & O’Connolly, William, Att ge andlig vägledning, Artos förlag, Skellefteå, 2001. [På engelska: The Practice of Spiritual Direction, Harper & Row, Seabury, 1982.]

Barry, William A., & Doherty, Robert G., Contemplatives in Action: The Jesuit

Way, Paulist Press, New York, 2002.

Carls, Rainer, Ignatius av Loyolas teologiska profil, Artos, 2013.

Cunningham, Lawrence S. & Egan, Keith J., Christian Spirituality: Themes from the Tradition, Paulist Press, New Jersey, 1996.

Endean, Philip, “The Concept of Ignatian Mysticism”, The Way Supplement 103 (2002), May 2002, s. 77–86.

Gallagher, Timothy, The Discernment of Spirits: An Ignatian Guide for Everyday Living, Crossroad Publishing, 2005. 

Healey, Charles J., Christian Spirituality: An Introduction to the Heritage, Alba House, New York, 1999.

Heiding, Fredrik, Ignatian Spirituality at Ecclesial Frontiers, Lulu (www.lulu.com)

Heiding, Fredrik, ‘Our Lady, Lead Us to Christ!’, The Way, 52/2 (April, 2011)  www.theway.org.uk

Heiding, Fredrik, ”Ignatiansk känsla för den katolska kyrkan”, Signum nr 5/2008.  www.signum.se

Ivens, Michael, Understanding the Spiritual Exercises, Gracewing, 1998.

Jonquière, Guy, 35 andliga övningar enligt Ignatius av Loyola, Artos, 2013.

Kiechle, Stefan, Ignatius av Loyola: Mästare i andlig vägledning, Artos, 2007; 2:a uppl. 2015.

Kiechle, Stefan, The Art of Discernment: Making Good Decisions in your World of Choices, Ave Maria Press, 2005.

Lambert, Willi, Av kärlek till verkligheten: Ignatianska grundord, Veritas, 2014.

Martin, James, Söka och finna Gud i allt, Libris/Veritas, 2014.

Maureder, Josef, Att bli människa och leva ett rikt liv, Artos, 2015.

Melloni, Javier, The Exercises of St Ignatius Loyola in the Western Tradition, Gracewing, 2000.

O’Malley, John W., De första jesuiterna, Artos, 2012 [The First Jesuits, Harvard University Press, 1993].

Petri, Laura, Ignatius av Loyola: En bok om att hjälpa själar, Artos förlag, Skellefteå, 2005.

Rahner, Karl, Andliga texter, inledning och sammanställning av Philip Endean, Artos, 2015.

Sachs, John R., “Ignatian Mysticism”, The Way Supplement 82 (1995), May 2002, s. 73–83.

An Ignatian Spirituality Reader, ed. by Traub, Loyola Press, 2008.

Flera av dessa böcker finns på: www.katolskbokhandel.com

Att söka och finna Gud i alla ting är inte ett unikt koncept för ignatiansk andlighet. Jfr t.ex. Thomas a Kempis, Om Kristi efterföljelse, Catholica, Ängelholm, 2005, bok II, kap. 7 (s. 124); bok III, kap. 34 (s. 245–247).

Endean, Philip, “The Concept of Ignatian Mysticism”, The Way Supplement 103 (2002), May 2002, s. 77–86.

“Christian Spirituality is the lived encounter with Jesus Christ in the Spirit”, Cunningham & Egan, Christian Spirituality, (1996), s. 7.

ibid., s. 9–14.

Charles J. Healey, Christian Spirituality, rekommenderas för den som söker en översikt.

The Way Supplement 68 (1990) ”Ignatian Spirituality in ecumenical context”.

John R. Sachs betonar detta i sin artikel “Ignatian Mysticism”, The Way Supplement 82 (1995), s. 73–83: “The mystical experience of Ignatius has, in fact, inspired a spirituality which can be viewed as a kind of ordinary, everyday mysticism manifesting the same basic sensibility for God. (s. 73)”

Uttrycket myntades av Ignatius medbroder Jerónimo Nadal, MHSJ Epistolae Monumenta P. Hieronymi Nadal, Madrid och Rom 1898–1964, s. 162.

jfr Pilgrimens berättelse, avsnitt 28–30, Katolska bokförlaget, 1981.

Den helige Ignatius skiljde av allt att döma mellan andlig vägledning och andliga samtal, jfr Pilgrimens berättelse nr. 92: ”En Venecia se ejercitaba por aquel tiempo en dar los ejercicios y en otras conversaciones espirituales” (Vid den tiden ägnade han sig i Venedig åt att ge övningarna och att föra andra andliga samtal).

Stinissen, Wilfrid, Andens terapi: Om andlig vägledning och själavård, Libris, Örebro, 1996, s. 11.

Rahner, Karl, Das Alte neu sagen: Rede des Ignatius von Loyola an einen Jesuiten von heute, Herder, Freiburg 1982. På svenska: Imhof, Paul & Rahner, Karl, Ignatius av Loyola, (Bo Cavefors), 1977, s. 11–37.

Guibert, Joseph de, La spiritualité de la Compaigne de Jésus: esquisse historique, Rom, 1953.

Rahner, Karl, ’Die ignatianische Mystik der Weltfreudigkeit’, s. 329–348, ur: Schriften zur Theologie Band III, Benziger Verlag, Einsiedeln, 1964.

Bischofberger, Erwin, Mäster Eckharts andliga undervisning, Katolska bokförlaget, Uppsala 1994, s. 139.

Barry, William & Doherty, Robert, Contemplatives in Action: The Jesuit Way, Paulist Press, New York, 2002.